Okinawaplattan

I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Okinawaplattan ur olika perspektiv, undersöka dess inverkan på det moderna samhället och dess relevans i dagens värld. Längs dessa linjer kommer vi att fördjupa oss i de mest relevanta aspekterna relaterade till Okinawaplattan, och analysera dess historiska betydelse och dess inflytande på utvecklingen av nya koncept och trender. Dessutom kommer vi att ta upp olika åsikter från experter på området, samt personliga erfarenheter som kommer att erbjuda en mer komplett och berikande vision om Okinawaplattan. Genom att syntetisera aktuell och rigorös information försöker den här artikeln ge en heltäckande bild av Okinawaplattan, för att ge läsaren en djupare och mer fullständig förståelse av detta viktiga ämne.
Okinawaplattan med omgivande plattor.

Okinawaplattan är en liten, långsmal litosfärplatta belägen under den Sydjapanska öbågen Ryukyuöarna, av vilka Okinawa är den största.

Okinawaplattans nordostliga kortsida gränsar vid ön Kyushu mot Amurplattan, och dess västliga långsida ner mot sydvästspetsen vid Taiwan gränsar mot Yangtzeplattan. Båda dessa angränsande plattor i norr och väster kan ses som delar av den stora eurasiska kontinentalplattan.

Längs plattans sydostliga långsida löper Ryukyugraven, en djuphavsgrav där Filippinska plattan skjuter ner i en subduktionszon under Okinawaplattan. Då Okinawaplattan dras med ner i denna subduktionszon, rör den sig ifrån Yangtzeplattan med en hastighet av cirka 47 mm/år, vilket skapat en försänkning (back-arc basin) längs nordvästsidan. Det är en pågående process påbörjad åtminstone för 8 miljoner år sedan, i sen miocen.

Se även

Referenser

  1. ^ Peter Bird (2003). An updated digital model of plate boundaries G3 – Geochemistry, Geophysics, Geosystems. Läst 6 januari 2018. Arkiverad 12 november 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ Yan Quanshu, Shi Xuefa: Petrologic perspectives on tectonic evolution of a nascent basin (Okinawa Trough) behind Ryukyu Arc: A review Acta Oceanologica Sinica, 2014, Vol. 33 (4), s. 1–12. Läst 6 januari 2018.